MARDRÖMMMENS DAG!!!!

Igår kunde det ha blivit/höll på att bli den värsta dagen i mitt liv..... Tar allt från början (lite kort)
Simon är en bebis som verkligen ALDRIG skriker, det närmsta skrik han har kommit är ca 3-5 sekunder men natten till igår SKREK han av smärta och jag va nästan säker på att det va magen som börjat krångla igen, han stånkade och hade sig och mellan varven skrek han hejdlöst så han nästan tappade andan! På morgonen när jag skulle byta blöja såg vi att hans pung va jättesvullen och fattade direkt att det va ljumskbråck/pungbråck så vi ringde neo som tyckte vi skulle komma in så de fick titta! Väl där konstaterades det snabbt att det va ett bråck och att en kirurg skulle komma och titta om det behövdes en operation på en gång! Hon skulle oxå försöka tryck in bråcket igen och det gör helvetiskt ont så de gav honom morfin, han vart väldigt trött men skrek så han höll på att svimma när hon tryckte! Hon tyckte hon tryckt in något men va osäker på om det va vätska eller bråck så vi vart skickade till astrid lindgrens för att göra ultraljud och sen skulle vi till barnakuten och träffa en till kirurg, på ul såg de att det va bråck och vi vart skickade till akuten, väl där kom det först en läkare och kollade och tryckte och kände, efter en timme kom kirurgen och en manlig sköterska in och skulle klämma, simon hade ju fått morfin så han va lugn, doktorn tyckte att innan han trycker och klämmer så ger de honom en dos till med morfin, sagt och gjort sen klämde han och kunde inte hitta nåt bråck så han ville följa med till ul och kolla själv, fick vänta ytterligare en timme innan vi tillsammans med doktorn gick upp och killade med ul som visade att bråcket gått tillbaxs av sig självt, SKÖÖÖNT då slapp vi en akut operation och kan vänta ett par veckor inan den görs! Vi skulle nu få åka hem,men de ville att jag skulle pröva ge honom lite mat innan så jag började amma! Glada va vi för att våran älskade lillla bebis inte längre hade ont och att vi skulle få omma hem, men rätt va det är hör jag andningslarmet tickar mer sällan än vad det brukar göra och kollar ner på simon, det jag såg va INTE roligt! Ungen va MÖRKblå runt ögon och mun och kritvit i ansiktet, jag började skrika SIIIMON och skaka honom, Danne fattade inte vad fan jag höll på med förrns jag skrek att han skulle sprnga och hämta hjälp!! Jag sprang runt med en nu mörkblå unge i famnen och slet upp alla dörrar jag kunde hitta, den manliga sköterskan kom springande ,slet Simon ur famnen på mig och sprang iväg till akutrummet sammtidigt som han gjorde hjärtmassage på simon, väl inne i akutrummet slet de av simon alla kläder och han va nu MÖRKLILLA i färgen och hade ingen puls, han såg helt död ut och vi trode vi skulle få åka hem med en tom barnstol, danne höll fast mig som hade riktig panik och ville väl helst bara försvinna,jag kommer ihåg att jag skrek högt som fan att-GÖR NÅGOT DÅ FÖR HELVETTE;HAN DÖR JU!!! Det kom narkosläkare,och massa andra läkare mm springande från alla håll och kanter, och alla visste precis vad de skulle göra, en gjorde hjärtmassage,en satte igång apparater och de andra tog fram saker som behövdes mm Efetr kanske ca 4-5 minuter kom våran lilla älskling igång med andningen och de skulle precis ha satt in respirator tub på honom om han inte hade gjort det. Hans satration låg på under 30 och pulsen 39 när han började komma tillbax, Jag stog bara och skakade ,vågade inte gå fram till honom och kommer ihåg att jag hela tiden frågade om han levde. När han kvicknat till liv fick vi komma in i ett rum och den manliga sköterska va helt underbar och kom in med smörgåsar och kaffe till oss, förklarade allt han kunde på våra frågor och satt med oss i rummet och kollade till simon! Neo ville såklart att vi skulle sova över där så vi vart transporterade i ambulans till huddinge och jag trodde aldrig jag skulle bli glad över tt få komma tillbax till neo,men jag kände att där är jag trygg, känner personalen och de känner ocss och vet framförallt hur simon funkar! Förklaringen till varför simon slutade andas tror läkarna på neo att han fick alldeles för mkt morfin för sin lilla kropp och att det i kombination med all smärta och intryck helt enkelt vart för mkt och han gav upp! Så gör tydligen prematurer när det blir för jobbigt! de slutar helt enkelt att andas, Jag ska ta kontakt med patientvårdsnämden och kolla om det får gå till som det gjorde iallafall!
Nu sitter jag här hemma med siomon i ligginsatsen till hans vagn brevid mig och vågar INTE släppa honom ur sikte, HUR FAN SKA JAG KUNNA SOVA!? Jag är ett jävla nervvrak och iof vem skulle inte vara det??! hur som så är Simon iaf helt normal och återställd idag, han har varit precis som han brukar, tyst och belåten! Han ammar helt nu på prov tills ons för ahn ammade så mkt idag så de tog bort hans sond! På tors blir det operation iallafall och jag hoppas det inte kommer tillbax innan dess!
Läkarna sa oxå att om vi åkt hem och detta hade hänt i bilen hade han nog inte klarat sig! Det som hände Simon igår önskar jag inte äns min värsta fiende får gå igenom! Satt i akutrummet med Simon i famnen efter att han vaknat till liv igen och kollade ut genom fönstret och såg förlossningen på andra sidan, såg fönstret till rummet där liam föddes och tänkte
-på den sidan föddes min ena son och på andra sidan höll min andra son på att dö! Fy fan vilken dag! Hur har eran dag vart?